fitforababy

Detta är ännu ett ämne som jag tampas med varje dag  ( som dom flesta redan vet ) men det är inte förrän nu dom sista 5-6 åren som jag har försöka få svar på dessa två frågetecken men eftersom det är väldigt svårt att få någon rimlig förklaring så är det oxå svårt försöka förklara och få andra människor att förstå. Ni som har följt min blogg känner igen det här ämnet MEN jag uppreppar inte detta för att folk ska tycka "synd" om mej eller vad man nu kan tycka utan jag vill bara dela med mej så ni andra kanske kan få en bättre bild av varför jag är som jag är och pratar som jag gör.

Det finns alltså ingen medicinsk eller fysik förklaring till detta och forskarna vet heller inte varför en del människor stammar, det enda dom vet är att det kan bero på traumatiska upplevelser från barndomen ( vilket jag oxå har pga saker och ting som har hänt hemma ) eller att man som barn började att stamma men som sen när han/hon kommer upp i vuxen ålder inte blir av med den. Forskarna säger oxå att om man väl har börjat att stamma som barn och inte blivit av med den i vuxen ålder så är chanserna väldigt små att man någonsin kommer bli fri från det helt och hållet utan då måste man bara hitta ett sätt att leva med det och acceptera att man har detta handikapp, för det är precis vad det är.. ETT HANDIKAPP ! 

Eller jo det finns en medicinsk teori att stamningen kan bero på att man har sammandragningar i talmuskulaturen och en oregelbundenhet i sin andning, vilket jag kan relatera till för det är precis så det känns när man känner att stamningen är på väg att komma. Det känns som man MÅSTE ÖVER ett högt berg och man vet vad man ska säga och man vet hur det ska låta men man får helt enkelt inte fram det , och det är så fruktansvärt frustrerande och så fruktansvärt irriterande! Men det kan även bero på ärftlighet men eftersom jag inte har någon att se tillbaka på så kan jag heller inte få veta om det är så.

Jag vet helt ärligt inte hur länge jag har stammat men jag tror det är sen 4-5 års åldern men sen under visa skolår så försvann det helt. Vissa dagar är värre än andra, men min absolut största tröst är i allafall att mina närmaste vänner och Mattias har accepterat detta och alla har ett sånt stort tålamod ( större tålamod än vad jag någonsin kommer att ha med detta helvete ! ) Jag har sagt det för och jag säger det igen; 

TACK SNÄLLA NI ALLA, NI VET VILKA NI ÄR  ! JAG ÄLSKAR ER FRÅN DJUPET AV MITT HJÄRTA !!

Pöss och Godnatt !