fitforababy

Dom senaste månaderna har jag tänkt mycket på min mormor och morfar. Dom hette Karin och Bertil och var världen bästa mor och farföräldrar som man någonsin kunde ha. Dom var alltid hemma hos oss och vi har alltid hemma hos dom, man kan nästan säga att dom var min och Cias extra föräldrar. Eftersom både mamma och pappa jobbade mycket när vi var små så var vi jämt med dom. Det enda som dom inte gjorde med oss var att uppfostra oss för det tyckte dom var mamma och pappas uppgift och det är jag jätte tacksam för. Mormor och morfar var våra stöttepelare och dom betydde allt för oss, jämt när man kom hem till dom så hade dom alltid godis i kylen och hade dom inte hade det nån gång så gick vi alltid ner till affären som låg en liten bit bort.

Mormor var min och morfar var Cias och det var tur att vi hade en varsin som vi tydde oss till annars hade vi väl slagits om det oxå . Mormor och jag bakade ofta ( ändå är jag usel på bakning idag, hemskt att inse det när hon la ner så mycket tid att baka med mej. Jag kommer ihåg ett annat minne av dom och det var att varje gång jag hade badat hemma hos dom så bar mormor upp mej från källartrappan även då när jag egentligen kunde gå själv ( hemskt tanke när man tänker efter ) , dom hade även en badtunna bakom huset som alltid var full av regnvatten och på sommaren när det var varmt ute så badade vi jämt i den trots att man knappt kunde ta sej ur den eftersom den var otroligt djup men det var då man kände att man hade sommarlov.

När mormor började bli senil och virrig så flyttade dom till ett servicehem i Fruängen och sålde sitt hus i Älvsjö där dom fick en egen lägenhet, där trivdes dom som fisken i vattnet. Mormor var ganska klar i huvudet då och kunde fortfarande laga maten och ta hand om morfar eftersom han hade bara ett ben. Men sen när hon blev för virrig så flyttades hon upp till ett demens boende i samma hus så morfar kunde åka upp och hälsa på henne varje dag. Men där försvann hon mer och mer men trots att jag inte kunde åka dit och hälsa på henne lika ofta längre eftersom jag hade flyttat upp till Dalarna då så kom hon alltid ihåg mej och sken upp som en sol. Men hon försvann mer och mer och blev mindre och mindre, ush vad jag grät varje gång jag hade varit där, jag antar att det var anledningen att jag inte grät på hennes begravning för jag hade sagt adjö varje gång jag hälsade på henne, hon var ju min mormor.

När jag var liten som trodde jag alltid att dom skulle överleva mej för dom var så friska och pigga, det kändes som dom skulle leva i all evighet och jag hade ingen som helst tanke på att dom skulle gå bort nån gång i framtiden. Men framtiden kom ganska fort, egentligen för fort. Jag var inte i sthlm när mormor dog utan då hade jag flyttat ner till Göteborg men försökte åka upp och hälsa på så mycket jag bara kunde.Men det kändes väldigt konstigt och overkligt när hon hade gått bort. hon hade ju alltid funnits där, jämt ! Nu i mellanåt när jag går på stan så kan jag se nån kvinna som är slående lik henne på utseendet, då kommer tårarna igen. Jag vet fortfarande inte hur jag har kunnat klara mej som jag har gjort sen hon dog för det kändes som en bit av mej själv hade dött när hon dog men på nåt sätt så går man vidare och jag tänker inte på henne lika ofta som jag gjorde i början, jag tror det var att man insåg att minnerna alltid kommer finnas där och att hon alltid kommer att leva vidare i ens hjärta så länge man själv kommer komma ihåg henne.

Efter mormors begravning tror jag att morfar bestämde sej att han inte ville leva längre och det var nog det jobbigaste att se för han var så klar i huvudet och så realistisk ända in i slutet så han kunde man aldrig lirka med som man kunde göra med mormor. Mormor försvann egentligen långt innan hon kom upp på hemmet så hon hade egentligen ingen riktig verkligenhets uppfattning och trivdes väldigt bra där så hon glömde snabbt bort att hon bodde med morfar och trivdes inte alls när hon fick komma ner till han.

Men med morfar var det något helt annat och man kände sej så maktlös bredvid han för han hade redan bestämt sej för att  slutade att äta eller dricka, han åt kanske bara 2 gånger per dag och när han åt åt han bara lite grann. Det gjorde fruktansvärt ont i mej att se han försvinna så ! Varje gång jag hade varit hos han så grät jag hejdlöst och varje gång berättade jag hur mycket jag älskade han och hur mycket han betydde för mej, man visste aldrig om man skulle se han igen, det var fruktansvärt ! Sista gången vi sågs var på pappas 60 års fest och då bråkade vi eller rättare sagt han var jätte arg för att jag hade kommit för sent ( och då var det bara 5 minuter för sent ) men sån var han, hade man sagt en tid så var det den tiden som gällde punkt slut ! Så det är nånting som har betungat mej, att vi skildes åt som ovänner och jag undrar varje dag om han verkligen visste om hur mycket han har betydde för mej och hur mycket jag älskade han,för det gjorde jag verkligen ! Han var ju min morfar!

Men alla minnen jag har av dom är i allafall bara positiva och det är jag jätte tacksam och glad för, för dom var verkligen vår ljusglädje i livet och jag hade inte kunnat få en bättre mormor och morfar i mitt liv !

Jag älskar er så fruktansvärt mycket och jag saknar er varje dag som jag stiger upp ! Jag sakner er att kunna ringa till varje dag, jag saknar att inte kunna komma hem till er när jag vill, jag saknar att ni helt enkelt inte finns längre ! Och jag saknar att ni aldrig kommer få se ert barnbarns barn i framtiden ! Men ni kommer alltid att vara ihågkommna och jag lovar att aldrig glömma bort er och vårt barn kommer att få höra om er och få veta hur mycket ni har och betyder för mej, det lovar jag !

Tack för att ni har funnits i mitt liv och för all kärlek ni gett mej, det är det som har gjort mej till den människa jag är idag !